Ett riktigt brev med frimärken

Jag gör detta för mig själv. Ett försök att återigen fastna i skrivandet och kanske till och med bli lika duktig som förr i tiden. Ett försök till egenterapi, ett försök till självinsikt och ett försök till förnuft.
 
Jag heter Felicia, jag är arton år och spenderar min fritid med att lyssna på Håkan, sova, spela, umgås med vänner och med min pojkvän. Jag har års erfarenhet av psykisk ohälsa och har gått dialektisk beteende terapi för mitt mående vilket hjälpte mig väldigt mycket. Trots detta faller jag fortfarande tillbaka till de onda tankarna ibland, och det är till det jag behöver skrivandet. När jag mådde som sämst var skrivandet alltid en fristad som jag vände mig till. När min påbörjade behandling började ge verka så tappade jag pennan någonstans på vägen. Att må bättre var slutet på mitt skrivande, för min hjärna kunde inte längre hitta det mörkaste och det som skavde. 
 
Men jag brann för att skriva, och jag älskar det fortfarande. Så vem är jag att inte ge det ännu en chans? Det räddade mitt liv flera gånger och jag står i skuld att aldrig ge upp, att aldrig tappa pennan och att aldrig tappa orden. 
 
 
 
 
Dagbok | | Kommentera |
Upp